Nu i eftermiddags när jag väl kollade på teve så kom jag på det att jag skulle vilja se ett pogram som heter "sommarpratarna!". Det är ett program som handlar om ungefär 6 kända människor varje vecka samlas vid någon fint herrgård liknande ställe som finns i Stockholm. Då äter de middag där och lyssnar tillsammans med varandra delar av deras sommarpratar-program som de har gjort och utvecklar det lite mer under middagen. Även om det inte låter så värst kul, men det är det faktiskt, speciellt när det kommer till rätt personer som det var idag. När jag kollade idag så var det:

Annika Östberg som har suttit 28 år av sitt liv i Amerikans fängelse för att det påstods att hon var medhjälpare till ett mord som hon inte ens var medhjälpare till.

Tomas Sjödin som är pastor och författare som har förlorat 2 av sina barn i någon av cancer i tidig ålder.

Eva Gabrielsson som är änka till den döda författaren Stieg Larsson som har skrivit de välkända millenium triologin.

Paolo Roberto som är proffsboxare, författare och som driver 6 företag som har under sin uppväxt känns sig väldigt oälskad, men ändå inte direkt varit det (hans budskap om det där var lite svårt att få grepp om i programmet).

Magdalena Graaf som är mångsysslare och som har blivit misshandlad av sin äldsta sons far när sonen var mycket liten.

Detta program brukar visas på svt, men jag kommer inte ihåg vilken dag det går på, men om ni råkar se de i tv-tablån så tycker jag att ni ska kolla på det om ni inte har sett de. För det är ganska intressanta samtalsämnen de brukar dra upp och man facinerar hur de kommer fram till så kloka saker.

Det som jag tyckte var bäst idag var om Annika Östbergs berättelse om hur det var att leva i fängelse i 28 år och hur det var att komma ut i verkligheten under så otroligt många år. Det som är vanligt för oss, var helt ovant för henne. Typ som hon bland annat tog upp om när hon fick nyckel till hennes lägenhet eller hus eller var det var, så tänkte hon "wow, en nyckel! Jag är verkligen fri". Det var hur intressant att höra om hur mycket nytt hon måste lära sig som hon har missat under så många år som hon har suttit i fängelse. Då tänkte jag lite granna hur hemskt och tråkigt det måste vara för en person som henne som kanske inte har fått ta del av nyheter och kunskap som vi andra har till vardags och inte kunna vara med i diskussioner så mycket osv. Lite sorgligt är det.

Sen var det intressant att höra Magdalena Graafs berättelse om den tiden hon blev misshandlad om hur hon kom ut ur det och skilja sig från den idioten som hade gjort så mot henne.

Så jag rekommenderar från mig till er att kolla på det programmet som sänds någon gång nästa vecka.

Idag har jag tänkt att åka till Lindesberg för att gå till Nautilus för att träna och därefter blir det att simma. Eftersom jag inte har varit inne på Nautilus på flera månaders tid så kan jag garantera att jag kommer att få värsta träningsvärken då jag kommer hem från Lindesberg. Men det får jag räkna med för att det är så i livet, hehe.
Annars så vet jag inte hur det blir idagens program för min del, det blir väl att ta det lugnt ikväll med lite film och annat. Det är väl idol ikväll så man kanske ser på det då. Jag missade igår så jag vet inte vilka som gick vidare, men jag kommer snart att gå in på aftonbladet för att söka vilka de två lyckligt lottade personerna är. Annars vet jag inte vad det går på teven ikväll. Det visar sig.

Ska väl ta och packa i ordning träningskläderna så jag har det gjort så att man har det klart. Men ha det bra allesammans och ta hand om varandra.

Efter att ha sett en film men Sami ikväll med Sylvester Stallone som handlar om att det går en mördare lös för att under 6 månader ha dödat 12 poliser. Och det är ju ingen dum mördare, han har hjärna att tänka med och är smartare än ett helt gäng poliser som håller en mordutredning. Men sen inträffar det att en av de poliserna som själv är med i utredningen blir mördard, inte nog med det, den polis som Sylvester Stallone spelar hans fru i filmen dör också av denna psykisk störda mördare. Det som slår mig och blir väldigt rörd av är just det att hur i hela fridens namn ska man klara av att hantera att ens fru bli mördard av en mördare som man själv letar efter att fånga? Undra hur tankarna styr åt för håll då? Jag fattar väl att man vill ju leta efter mördaren så fort som möjligt och sedan slita stycken av den personen, vilken person skulle inte tänka en sådan tanke när man har fått reda på att ens fru har dött av den mördare som ska leta efter? Men vad tjänar det till i längden? Ingenting egentligen, eftersom man inte kommer att få tillbaka frun eller livet som man hade innan frun dödades. Men hur långt ska man behöva gå för att kunna komma tillbaka och försöka leva ett liv som känns värdigt att leva när man har förlorat någon som man älskar mer än livet själv? Det kommer nog ta en lång väg att kunna bearbeta hela situationen. Det räcker nog inte bara och sitta vid en psykolog och sitta och prata med ord för att hela situationen ska kunna bli bra. Jag tror mycket är hos sig själv hur mycket man vill komma tillbaka till livet, men samtidigt så tror jag ändå att det är viktigare för omgiviningen att de finns där för den person har genomgått en sådan tragedi i både vått och tort och aldrig svika en. Det kan nog vara en mycket viktig del i bearbetningen.

Men alla vi människor är så olika så det finns ju hur många som helst sätt att kunna hantera sådana situationer och det gäller nog att hitta sin egen väg att gå, det tar nog sin tid, men bara det går framåt så får det nog gå hur lång tid som helst bara man blir tillräckligt bra så att man känner livsglädjen igen.