Idag har jag tänkt att åka till Lindesberg för att gå till Nautilus för att träna och därefter blir det att simma. Eftersom jag inte har varit inne på Nautilus på flera månaders tid så kan jag garantera att jag kommer att få värsta träningsvärken då jag kommer hem från Lindesberg. Men det får jag räkna med för att det är så i livet, hehe.
Annars så vet jag inte hur det blir idagens program för min del, det blir väl att ta det lugnt ikväll med lite film och annat. Det är väl idol ikväll så man kanske ser på det då. Jag missade igår så jag vet inte vilka som gick vidare, men jag kommer snart att gå in på aftonbladet för att söka vilka de två lyckligt lottade personerna är. Annars vet jag inte vad det går på teven ikväll. Det visar sig.

Ska väl ta och packa i ordning träningskläderna så jag har det gjort så att man har det klart. Men ha det bra allesammans och ta hand om varandra.

Efter att ha sett en film men Sami ikväll med Sylvester Stallone som handlar om att det går en mördare lös för att under 6 månader ha dödat 12 poliser. Och det är ju ingen dum mördare, han har hjärna att tänka med och är smartare än ett helt gäng poliser som håller en mordutredning. Men sen inträffar det att en av de poliserna som själv är med i utredningen blir mördard, inte nog med det, den polis som Sylvester Stallone spelar hans fru i filmen dör också av denna psykisk störda mördare. Det som slår mig och blir väldigt rörd av är just det att hur i hela fridens namn ska man klara av att hantera att ens fru bli mördard av en mördare som man själv letar efter att fånga? Undra hur tankarna styr åt för håll då? Jag fattar väl att man vill ju leta efter mördaren så fort som möjligt och sedan slita stycken av den personen, vilken person skulle inte tänka en sådan tanke när man har fått reda på att ens fru har dött av den mördare som ska leta efter? Men vad tjänar det till i längden? Ingenting egentligen, eftersom man inte kommer att få tillbaka frun eller livet som man hade innan frun dödades. Men hur långt ska man behöva gå för att kunna komma tillbaka och försöka leva ett liv som känns värdigt att leva när man har förlorat någon som man älskar mer än livet själv? Det kommer nog ta en lång väg att kunna bearbeta hela situationen. Det räcker nog inte bara och sitta vid en psykolog och sitta och prata med ord för att hela situationen ska kunna bli bra. Jag tror mycket är hos sig själv hur mycket man vill komma tillbaka till livet, men samtidigt så tror jag ändå att det är viktigare för omgiviningen att de finns där för den person har genomgått en sådan tragedi i både vått och tort och aldrig svika en. Det kan nog vara en mycket viktig del i bearbetningen.

Men alla vi människor är så olika så det finns ju hur många som helst sätt att kunna hantera sådana situationer och det gäller nog att hitta sin egen väg att gå, det tar nog sin tid, men bara det går framåt så får det nog gå hur lång tid som helst bara man blir tillräckligt bra så att man känner livsglädjen igen.