Så stod rubriken för en krönika igårdagens aftonblad. I den krönikan handlade det om att det var en professor i Ekonomi som hade räknat ut att livet består utav 29000 år, alltså i ungefär 80 år. En tredje del av våra liv sover vi bort, en fjärde del är vi för unga och för gamla för att styra vårat liv. Då kan man ju se klart att det är ju inte så många dagar kvar att verkligen spendera dem på bästa sätt. Det står också i krönikan att det sprids en länk på nätet att det är en vårdare som har ställt frågan till döende patienter om vad de ångrar mest i sina liv, då var en del av svaren det här:

• Jag ångrar att jag har levt upp till andras förväntningar istället för att lyssna på mig själv.
• Jag ångrar att jag jobbat så mycket.
• Jag ångrar att jag inte har uttryckt mina känslor.
• Jag ångrar att jag struntat i mina vänner.
• Jag ångrara att jag inte har tillåtit mig att vara lyckligare.

Men sen kan jag tycka det att när jag väl har läst dessa punkter så varför ska man ångra något i sitt liv? Har man jobbat för mycket i sitt liv, så är det väl inte hela världen? Livet består väl ändå utav att man ska känna efter och se hur det fungerar osv. Att jobba lite för mycket kan alla göra, det går nog att ta igen den tiden åt att göra det man vill senare på något sätt. Det bevisas iaf på lönekontot. Då har man råd att göra vad man vill om man har jobbat hårt vill säga.

Det finns så mycket att diskutera runt det här ämnet så man vet inte vart man ska ta och börja. Men är ändå inte de 29 000 dagarna och nätterna som passerar ett sätt att känna sig själv? Att förstå sig själv på något sätt? När man har gjort det så kan man slå frid med sig själv och gå vidare. Då kan man liksom lämna livet för att på något sätt få ett lugnt inom sig själv. Det är det viktigaste av det hela.

Igår var det en riktigt grym och rolig kväll med mycket allsång. Men det som jag tyckte var lite segt var att det var förband med som man inte fick reda på att det var. De var inte så bra heller tyckte jag. Sen tog det en 15-20 min innan Daughtry kom på scen. Men bra var det allt iaf. De spelade min absoluta favorit låt med dem, over you. En typisk sån låt som påminner mig om ett kärlekspar i tonåren som har så mycket problem i sitt förhållande och att de bråkar hela tiden. Tjejen i förhållandet mår så dåligt så att hon håller på att gråter ihjäl sig medan hon sitter vid fönstret och kollar ut genom fönstret. Plus att hon även skär sig i handlederna för att dämpa ned det som gör henne må så dåligt.

Jag fattar inte varför jag tänker så om den låten så fort jag hör låten, men det är någonting som jag bara fick liksom. Det är sjukt det där, men ingenting som jag kan göra någonting åt.

Sen gick vi lite tidigare från konserten för att komma i tid till tåget som vi skulle åka till västerås och från västerås till Örebro fick vi åka buss. Så vi kom hem till Hyttan runt vid 3 tiden ungefär. Och jag vaknat 12:30 och snacka om att jag är seg till tusen nu. Men jag får nog lyssna på bra musik så länge så jag kanske blir piggare eller något.